10MILA 2011

Min förberedelse haltade något. Bokstavligt talat. Jag var bra tränad vid nyår men "det bara blev" ett träningsuppehåll i samband med min föräldralediget. I början på mars skulle jag dra igång träningen igen men vrickade foten på första passet när jag gjorde envaddå-jag-är-väl-fortfarande-ung-manöver och tyckte att jag inte behövde sakta ner när jag skulle springa ner för en snöig parkvägstrappa.

Det gick sakta med läkningen. Efter tre veckor testade jag att joggaigen. Det gjorde ont men gick på planmark. I det här läget meddelade jag Uffe att jag inte trodde det var möjligt att springa 10MILA i år. Jag fick till svar att han inte skulle räkna bort mig. Det betyder tydligen att han räknar med mig. Utan en meter med karta i skog eller andra tecken på att ens ha tränat något så fick jag den sena 12km-sträckan. Jag känner att jag fortfarande är rätt klen när det gäller långdistans. Det måste jag erkänna.

Jag kom ut till tävlingen på söndagsmorgonen. Mitt intryck avtävlingen var väldigt positivt. Flygfält är ju perfekta TC för stora tävlingar. Strängnäs minns jag som ett väldigt fint 10MILA. Jag använde telefonen för att ha koll på hur det gick för oss. Det fungerade perfekt och möjligheten att få mellantider för löparen somär ute är verkligen ett lyft för den som ska växla ut. Jag upplevde tävlingen som mycket positiv och blev förvånad när jag såg alla de negativa kommentarerna på nätet efteråt. Att inte köpa TC-maten stavas dock rutin och inget annat.

Loppet gick halvbra. Jag öppnade bra men gjorde senare tre lite störrebommar. Foten höll ihop bra, men det var pensionärsvarning i nerförsslänterna. På slutet kom den där väggen när blodsockret tarslut, men då hade jag bara några hundra meter kvar. Med mina förberedelser kunde jag knappast förvänta mig bättre.